Mycket fantasi, rejält med formkänsla och en våg av skaparglädje.
Vi pratar om myshörnan som Customer Success på Inexchange blivit bortskämd med. Avdelningens skickliga kreatör Jessica Wiikman har komponerat en trollbindande miljö där det är en fröjd att koppla av.
Det har dessutom skett till minimal kostnad. Projektet präglas av hållbarhet och är baserat på återbrukade möbler och prylar.
Varför vi just nu vill lägga extra fokus på denna oemotståndliga vrå, på Skövdekontorets första våningsplan, har sin speciella förklaring. Inexchange befinner sig i början av vår särskilda hållbarhetsvecka (7-11 oktober). Genom att belysa initiativ och lösningar för hållbarhet vill Inexchange inspirera till att ta ansvar för vår gemensamma framtid.
Veckan innehåller föreläsningar, en kontorsloppis och kommer att kantas av vardagliga tips om cirkulär resursanvändning.
Och behöver man ta en temporär paus mellan programpunkter och ordinarie arbetssysslor kan man förslagsvis pusta ut på företagets mest dekorativa plats. Det är en härlig kontrast till alla påkostade kontorsmiljöer runt om i landet. När inredare och stylister är i farten hamnar de ofta i fällan att skapa det vanliga stereotypa utseendet på ett kontor. Ni vet: kliniskt, stilrent och väldigt mycket vitt.
Resultatet blir helt enkelt sterilt och tråkigt.
– O ja, säger Jessica Wiikman och nickar instämmande.
– Många tänker nog att det måste vara i en viss stil bara för att det är en arbetsplats. Det läggs ned stora ansträngningar och otroliga pengar. Ändå blir det som ett tråkigt väntrum. Man inbillar sig att alla gillar när det är neutralt och avskalat.
– Men egentligen är det precis tvärtom, invänder hon bestämt.
– Jag har läst på en del om vad som får människor att trivas, att må bra och jobba bra på sin arbetsplats. Miljön man sitter i är superviktig. Inte minst färgvalen. Att låta allt gå i vitt är förödande. Det tar kål på kreativitet och arbetsvilja. Mycket färg är jätteviktigt.
Jessicas inspirerade pausutrymme infriar exakt detta.
Till pytteliten prislapp dessutom.
– Ja, det är väldigt lite nytt. Det mesta är återbrukat och själva jobbet har knappt krävt någon budget alls, förklarar hon och berättar hur hon gick tillväga:
– Jag började med att kolla vad som fanns i källaren, men halva delen av soffan jag hade siktat in mig på hade hamnat någon annanstans. Så då fick jag tänka om. I stället hittade vi den svarta soffan. Sedan tog jag det vidare därifrån.
Ett av fynden gjordes hos grannavdelningen.
– Det stämmer. Jag lyckades tigga till mig vägghyllorna som drift hade haft och som inte får plats nu. “Får jag använda dessa?” frågade jag lite snällt och framhöll: “Det är för allas bästa!”. När det gick bra tillade jag: “Får jag måla om dem också?”.
När man beskådar hörnans uppbyggnad och innehåll är det rejält brokigt, men på något okonstlat vis harmoniserar detaljerna med varandra. Prylarna fångar lätt betraktarens intresse både isär och ihop. Sedan svävar tankarna lätt iväg.
Vilket är precis vad Jessica vill uppnå.
Hur hon kunnat lyckats så bra har hon ingen riktig förklaring på egentligen. Det är kort och gott esteten i henne som briljerat.
– Jag blir glad såklart att många tycker om hur det inretts. Mitt mål, när jag gjorde det här, var att skapa en hörna där folk verkligen vill sitta och hänga, förklarar Jessica och understryker att föremålen är en väsentlig ingrediens:
– Det är ganska mycket olika grejer att titta på nu. Jag vill att det ska finnas saker som tilltalar alla. Ibland möts man av uppfattningen att inredning bara är någon allmän utsmyckning. Typ: “Här kan vi ställa lite blommor för att piffa upp”. För mig blir det alldeles för likgiltigt.
– När jag inreder vill jag skapa en miljö där alla ska trivas. Det personliga är viktigt. Då räcker det inte med en stackars växt. Alla kan väl ställa en ful blomma på en hylla? Ska det bli en personlig touch krävs det mer, resonerar hon.
Tolkar vi Jessica rätt lägger hon ett slags pussel. Först när ena biten är lagd vet hon vad som passar härnäst. Utöver det som hittats på företaget är några prylar medplockade hemifrån. Andra är inköpta för ringa pengar på loppisar.
Återbruk var det som sagt.
– Loppis är billigt. Några stora utlägg har det inte varit tal om. Och grejerna som stått hemma är sådant jag antingen tänkt till rum som ännu inte förverkligats eller ting som jag bara lagrat. För mig är det ingen uppoffring. Tvärtom. Att se glädjen, och hur folk blir glada och trivs, gör allting värt i den vägen, menar hon generöst.