.svg){kind=logo}
.svg){kind=logo}
BLOGGINLÄGG – Simon Strandell, Commercial Director, Inexchange
Vet ni hur länge det har varit obligatoriskt för svenska myndigheter att kunna ta emot e-fakturor? Kravet kom 2008. Det har alltså funnits i 18 år. Vi började att skicka e-fakturor ungefär 10-15 år innan många andra länder i Europa ens hade påbörjat sin digitalisering av fakturaflöden.
Sveriges digitala mognad är kort och gott i världsklass.
Med det sagt; behöver landets företagssektor verkligen känna oro över att det 2030 kommer att krävas e-faktura och e-rapportering av momsen vid gränsöverskridande transaktioner inom EU? I dag är digital bokföring hur vanlig som helst, likaså molnbaserade ekonomisystem och ifall det önskas enklare lösningar har operatörerna på marknaden smidiga tjänster.
De allra flesta företag skulle kunna ställa om redan i morgon. Det handlar om något så okomplicerat som att skicka elektronisk faktura. Det har vi gjort i bortåt 20 år i Sverige i ganska stor utsträckning.
Så att bekymra sig på grund av dessa anledningar tycker jag är obefogat.
Slöseri med tid
Däremot: är det något som faktiskt är lite oroväckande är att det tillsatts oceaner med tid till att utreda hur, och om, det nämnda EU-direktivet (VAT in the Digital Age) ska implementeras nationellt i Sverige. Det är bra att utredningen äntligen blir av, för det har dragit ut väldeliga på tiden trots att regeringen uppvaktats med separata framstötar om hemställan från såväl myndighetshåll som Näringslivets skattedelegation, men att avsätta 22 månader till uppgiften känns verkligen överdrivet.
Används hela perioden presenteras ingenting förrän den 30 november 2027.
Vad kan då hända under tiden? Väldigt mycket törs jag hävda. Utöver den IT-mässiga utvecklingen ser vi att en rad EU-länder är på tå. Flertalet har tagit ViDA-implementationen förbi de formella hållplatserna och har redan, eller om något år eller två, en inhemsk lagstiftning klar. Risken är överhängande att det kommer att ske mycket saker runt om i världen och att viss information i utredningen hinner bli inaktuell eftersom det tas nya beslut medan processen här hemma går så sakteliga framåt.
I detta sammanhang är det oundvikligt att inte hänvisa till Norge och jämföra med deras utredning gällande samma ämne. Skattedirektoratet fick fem månader i anspråk, därefter gick deras förslag vidare på remiss och inom mindre än ett år tillkännagav den norska regeringen att det blir obligatoriskt för företag att skicka e-faktura sinsemellan. Lagen träder till och med i kraft ett år tidigare än vad skattemyndigheten hade föreslagit. Närmare bestämt 1 januari 2027 istället för motsvarande datum 2028.
Uppenbarligen har det norska statsministeriet byråkratiska kvarnar som maler avsevärt snabbare än vårt svenska maskineri. Varför det är skillnad finns det ingen logisk förklaring på. Vi är långt fram vad gäller IT-infrastruktur i det svenska företagslivet. Vi är långt fram vad gäller e-fakturering. Så lika lite som detta är ett stort steg för Norge borde det vara lika litet för oss. I det fallet är vi i de nordiska länderna relativt jämlika rent utvecklingsmässigt.
Det borde inte vara något problem för Sverige att ha samma speed som Norge.
Självskriven reform
Häromveckan såg jag också Anna Sandberg Nilsson, skatteexpert på Svenskt Näringsliv, alarmera om en annan omständighet som rör ViDA-direktivet. I en artikel på sajten Tidningen Näringslivet menar Anna att informationen om den kommande reformen är för knapphändig och att svenska företag riskerar att tas på sängen och inte hinner förbereda sig inför genomförandet i juli 2030.
Jag skulle vilja kontra med en motfråga: vad ska det informeras om när vi inte vet hur den svenska modellen kommer att se ut? Utredningen är nyss tillsatt. Den ska vara färdig i slutet av nästa år. Vi lär inte få några beslut förrän tidigast i början av 2028. Och blir det inga beslut förrän då kanske ett lagkrav om elektronisk B2B-fakturering kan börja gälla för stora företag 2030 och för mindre företag gissningsvis två, tre år senare.
Får vi bara ett beslut kommer det att gå fort. Så har det varit i andra länder. När förutsättningarna är klara har informationen spridits i explosionsartad fart. Då har myndigheter, precis som branschen, gått ut och informerat väldigt tydligt vad det är som gäller.
Viktigast av allt är att reglerna synkroniseras. Det vill säga att det införs obligatorisk e-faktura och digital rapportering till Skatteverket även nationellt och inte bara vid gränsöverskridande handel. Om bara några år går vi in i 2030-talet. Att vi inte ska förvänta oss, eller rent av kräva, att svenska företag fakturerar elektroniskt och bokför digitalt känns konstigt. Vi är helt fel ute om vi anpassar lagstiftningen för att bokföring ska kunna ske i pärmar och att fakturorna skickas på posten.
Svenska företag äger en kompetens milsvid över så måttfulla krav.
