Bloggkkrönika av Niklas Andersson, produktchef InExchange
Teknik är som bäst när det tar vid där vår mänskliga förmåga inte längre räcker till.
Som våra ögon. De är både humör- och tidskänsliga.
Tekniken har inga sådana svackor. Skärpan är konstant.
Därför är det ett tryggt och tillförlitligt verktyg i granskningar. Strukturer och standardiseringar ger goda möjligheter till den sanitetskontroll som dessvärre många prioriterar bort.
Bluffakturor är ett tydligt exempel på vad som kan hända när kontrollen lämnas i händerna på enskilda individers förmåga att uppmärksamma avvikelser. Kraven på individen kan vara helt orimliga. Det räcker inte med att personen måste hålla reda på alla avtal som finns. Den ska också kunna avgöra rimligheten i prissättningen och veta hur en sådan sak ska eskaleras för att slutligen leda fram till ett agerande.
Ansvaret blir därmed oerhört tungt och känns sällan bekvämt eftersom kontrollen aldrig kan bli vattentät. Den mänskliga faktorn blottar ofrånkomligen en viss risk för misstag. Risken behöver inte vara stor, men går aldrig att eliminera helt och hållet.
Digital värdekedja en självklarhet
I och med att tekniken finns tillgänglig som hjälpmedel ska den givetvis användas. Konkret sagt är det en självklarhet att hela värdekedjan som inkluderas i ett utbyte av affärsdokument digitaliseras. Tekniken tjänar på så vis samhället och utgör hjälp i form av beslutsstöd till de personer som i slutändan är ålagda ansvaret att godkänna att innehållet är 100-procentigt korrekt.
Vad krävs då för att detta realiseras och blir verklighet
Standardisering vad gäller format och kommunikation hjälper absolut till. Framför allt när det kommer till var fokuset för den digitala resan ska ligga.
När samtrafiken var i sin linda och uppgörelsen mellan olika operatörer började författas kretsade mycket av dialogen kring hur dokumenten skulle föras över och kontrolleras. Inom den domänen ligger bland annat frågan om hur man hanterar de eventuella problem som uppstår när innehållet inte följer regelverken.
Eftersom vi har en fri marknad har varje intressent fritt spelrum att ta fram sin egen lösning kring dessa processer.
Peppol instiftar viktigt regelverk
Men här kommer Peppol numera in i bilden och spelar en stor roll.
Peppol tar udden av den enskilda diskussionen operatörer sinsemellan. Det blir inte längre fritt att själv diktera villkoren för hur kommunikationen ska skötas. Alla operatörer måste, i egenskap av licensierad accesspunkt, följa regelverken.
I och med dessa regelverk blir det lättare att skifta fokus till att skapa bra lösningar för fall utanför gängse ramar.
Standardiseringen ska dock inte uppfattas som ett universalverktyg som betyder att hela jobbet är gjort. Det finns fortfarande bitar kvar att lägga och i det hänseendet fyller operatörerna en viktig funktion.
Det är vi som är specialiserade på hanteringen av överföringen av affärsdokument, det är vi som går igenom innehållet och säkerställer att det följer reglerna, det är vi som lämnar över dokumentet till rätt instans och hanterar responsen av samma överlämning.
Standardiseringen gör att vi slipper lägga tid och pengar på att hantera särskilda krav och villkor som varje enskild operatör tidigare har varit fri att sätta. Det vill säga de omständigheter som i förlängningen resulterat i så kallade roamingavgifter. En avgift som annars varit i princip avvecklad inom den svenska operatörsbranschen sedan flera år tillbaka.
Feltolkning av DIGG
Det tråkiga är att man på sina håll blundat för den här uppenbara kopplingen. Faktum är att DIGG, som är Sveriges statliga myndighet för digital förvaltning, bortser från rådande ordning i en av sina guider om hur en upphandling ska författas. I sin synnerligen slarviga förklaring försöker DIGG belägga att det inte ska tas ut några avgifter alls för en Peppol-faktura.
Det som snarare borde vara prioritet ett, och därmed naturligt fokus, är att säkerställa att det inte tas ut avgifter för transaktioner utanför Peppols infrastruktur.
Eller mer exakt roamingavgifter.
I stället blandar man in insatserna som uträttas för att överföringen av digitala dokument över huvud taget ska bli möjlig. Att det ligger på ett annat bord och kostar såväl tid och resurser för utföraren låtsas man inte om.
För att komma till sans med en verklighetsbaserad beskrivning av processen bör en myndighet som exempelvis DIGG göra sin undersökning där man inkluderar operatörerna i stället för att som nu ignorera en hel bransch.
Niklas Andersson, produktchef, InExchange
